nathalietp

Just nu är glada dagar i min afrikanska familj, de har nämligen köpt en bil. Här är det inte alls vanligt att ha en egen bil, majoriteten använder sig istället av public transportation. Istället för att köpa en vanlig bil, har de köpt en taxi så att den även på så sätt kan användas som en inkomstkälla. De har nu anställd en kille som kör bilen, viktigast av allt hämtar han mamma Gladys på morgonen & tar henne till jobbet, varefter han kör vanlig taxi resterande del av dagen. Yes business people!

Då familjen inte har haft någon bil innan är det inte heller någon som har körkort. Eddie fick dock för sig att det var väl inte så svårt så nu har vi ett flertal gånger övningskört här i området. På trots av att jag ju inte heller skaffat körkort än, kom jag iaf ihåg tillräckligt för att kunna lära honom grunderna. Ja här ute i bushen kan man alltså övningsköra med en förare utan körkort:-)

En stolt mamma Gladys tillsammans med föraren, barn & kollegor

Då blev jag 22 i ett svettigt, men underbart Afrika. Min dag började med sång från hela familjen & en fin champagne som jag ska njuta av vid senare tillfälle. Sedan drog jag och Eddie till Accra Mall och gick på bio. Vi såg "Green Zone" i Ghanas enda biosalong. Fram emot kvällen åt vi god kyckling på en mysig restaurang innan vi drog vidare in till Osu och såg på fotboll Ghana vrs. Tyskland. Osu var proppfullt med galna fotbollsfreak, en helt underbar stämning på trots av förlusten. Spelar Ghana fotboll ja då finns det nog inget viktigare så rapporter & galna fans sprang runt mitt i trafiken, hoppade upp på bilar som kom körande & skrek åt alla håll. Skitroligt att vara där mitt i smeten!

När matchen närmade sig sitt slut hoppade vi in i en tätpackad tru- tru och begav oss tillbaka till Swedru. Det tog en evighet att komma ur Accra då hundratals barn sprang runt på gatorna och festade, trots förlusten gick Ghana ändå vidare & det finns fortfarande hopp. 

Tillbaka i Swedru fick jag i mörkret vittna en by i kaos efter översvämningarna. Massvis med människor låg på olika gatuhörn och sov, hus & byggnader var totalförstörda & båda broar som kopplar ihop downtown med små samhällen runt omkring fanns inte längre. För att komma hem till Last Town fick vi stiga av tru-trun vid Tesako & balansera på de sten som fanns kvar över floden. Jag hade verkligen ingen aning om att läget mitt i stan var såhär, ja det påminner just nu mest om en enda stor krigszon. Som tur är folket väldigt bra på att samarbeta, de håller redan på att bygga nya broar. I förrgår kom presidenten till Swedru för att kolla läget, förhoppningsvis ska de som förlorat allt få någon form av hjälp.

Efter översvämningarna har vi haft problem med vattentillförsel, så det är helt enkelt små bucket som gäller just nu!

Förra helgen gick jag en lång promnad & träffade denna gulliga tjej på vägen.  

Igår morse drog vi till Accra för att besöka Nana & hans familj. Som vanligt var det ett himla liv i tru-trun, här lägger sig alla passagerare i vad som sägs. Vår chaufför fick ett flertal gånger stanna upp och springa in i skogen, ja man är inte den enda med magproblem i detta land & vet omgivningen om det då är det absolut ingen privatsak längre. Alla i bussen tyckte det var skitroligt & vi kunde inte hålla oss för skratt när han stannade upp, hoppade ur bussen & sprang in i skogen med byxorna halvvägs öppna. Diaree blev helt enkelt det stora samtalsämnet på denna bussresa. 

I Accra var det världens fotbollsfeber. Mer eller mindre alla gick runt med flaggor & det spelades musik överallt. Gatorna var proppfullt med folk & en bussresa som vanligtvis hade tagit ungefär 2,5 timme tog oss mer än fem. På eftermiddagen ankom vi äntligen till Nana och co, så himla roligt att se min lilla vän, hans systrar och familj igen. Nana tyckte som vanligtvis om att rita, man hittar honom alltid med en penna & papper. Till lunch blev det en god jollof rice medan vi kollade på forbolls-VM Ghana vrs Australien. Stämningen var obeskrivlig, grannarna sprang under större delar av tiden runt och sjöng/spelade trumpet. Vilket härligt liv det blev i denna lilla slum utanför huvudstaden.

Idag har det ösregnat hela dagen, så vi har störstadels varit inomhus, gjort popcorn & bara tagit det lugnt. Tydligtvis har det regnat så pass mycket att det har blivit översvämning på andra sidan stan. Eddie åkte nyss in till stan och träffade några kolleger, det gick knappast att komma fram & flera tusen människor fanns på gatorna utan tak över huvudet för natten. När han kom tillbaka hade han med sig ett tiotal person, så nu är det bäddat upp för alla runt om i huset. Tur att det finns underbara människor som gärna öppnar upp sina hem för de som behöver. Det har redan rapporterats tre döda i stan pga regnet, jag vågar knappast tänka på morgondagens siffra. 
  

Igår var jag inte i skolan då jag hade lite problem med magen, hals & öron. Det regnar en hel del här just nu, så tro det eller ej jag fryser faktiskt ibland på kvällarna. På eftermiddagen kom rektorn & ett gäng av lärarna hem till mig, de var oroliga för att jag hade blivit ordentlig sjuk igen, så jag fick försäkra dem om att så länge jag inte ligger på sjukhuset så är jag okay. Idag när jag kom till skolan var alla riktigt glada för att se obruni igen. De minsta i KG1 brukar se mig komma gående på några hundra meters avstånd & börjar redan där springa mot mig. Varje morgon är ett stort kramkalas!

Igår träffade jag också byns hövding när jag kom hem från stan. Han var himla överraskad över att jag redan var tillbaka, ännu ett härligt återseende. Eftermiddagen har jag spenderat tillsammans med Nana Ama, hon har fått lära sig att göra suduko så nu har även hon blivit beroende.

I morgon ska jag & Eddie åka & besöka Nana & hans familj som bor i en slum lite utanför Accra. Det ska bli så himla kul att se min kära lilla vän igen.

För barnen i denna familj är dagarna långa. Klockan 07.30 kommer det en taxi till huset som tar dem till skolan. En vanlig skoldag slutar klockan 14:00, men när de flesta andra barn åker hem stannar de ungefär två timmar extra och jobbar med en liten grupp. Klockan 16:00 kommer taxikillen till skolan och tar dem hem, varefter deras privatlärare Kofi väntar hemma på varandan med mer plugg i 1,5 timme. Ja här är utbildning viktigt!

 

Idag har Ghana spelat mot Serbien, det blev en seger. Alla älskar verkligen fotboll så nu är det fest överallt:)

Även om man inte har några förmögenheter, finns det även här en vilja ett ge och hjälpa till. Just nu håller barnen på med att samla in pengar till Haiti, befolkningen uppmanas att alla ge 1 cedi (6,5kr) till offren i Haiti.

Livet i Ghana rullar på, snart har jag redan varit här en vecka. Tiden går otroligt snabbt, det är så mycket jag vill hinna med så dagarna bara flyger iväg. Måndag var min första dag på skolan, det kändes så himla kul att se alla barn & lärare igen. Eftersom ingen visste om min ankomst, blev det en riktig surprise. När jag närmade mig skolan stod Emanuel utanför sitt klassrum, kolla noggranna och skrek ”Nathalie” Sedan kom först alla lärare springande och sedan alla barn. Ungarna hängde sig på mig, slet i mitt hår och det var nog bara tur att jag tills slut stod tillbaka med alla mina kläder på kroppen. Ett gladligt återseende hade jag hoppats på, men inget i närheten av detta. Alla var väldigt chockade och otroligt glada, lärarna & rektorn trodde knappast det var sant. Men för precis ett år sedan lovade jag att återvända inom de närmaste tre åren & sagt och gjort!

Rykten sprids snabbt & mina gamla elever som numera går på en annan skola fanns inom kort tid i deras gamla omgivningar. Det blev en himla masser kramar, ett hjärtligt återseende.

Idag har jag varit med Gloria på marknaden. Vi handlade mat och lite andra nödvändigheter. Dessutom fick jag ett äpple, vilket inte är så vanligt här i Ghana. Äpplen är generellt väldigt dyra & inget som många egentligen köper, så får man ett äpple då gäller det att vara tacksam! Det var riktigt kul att vara tillbaka på marknaden, allt är väldigt kaotiskt men ändå har det sin charm. Kvinnorna sitter med sina färgrika kläder och säljer grönsaker, frukt, fisk, tyger osv, det spelas högt musik, folk skriker hit och dit- ja en riktig afrikansk handelsplats.

Obruni (vit människa) kallas jag fortfarande. De på skolan har nu mer börjat kalla mig Nathalie, men på stan är det Obruni som gäller. Än så länge har jag inte sett några andra Obrunies på stan, verkar som om jag är den enda i Swedru denna gång. Onsdag nästa vecka kanske jag ska dra på ett ”obronimöte” & se om det dyker upp några fler. Kukua (Frida) jag saknar dig här nere, Besiaze är nog inte samma utan dig.

På eftermiddagen har jag varit tillsammans med de mindre barnen i KG2. De här barnen är mellan 2,5-5år och idag fick de lära sig om skillnaden mellan kristna och muslimer. I kör fick de ropa ”Christians go to church on Sundays, muslims go to church on Fridays” och ”Gods son is called Jesus, Allahs son is called Muhammed” Ja religion är ett ämne som introduceras väldigt tidigt här.

Senare på eftermiddagen kom det ett gäng män till skolan som ville prata med alla oss lärare. Jag trodde givetvis att de kom i anledning av undervisningen eller liknande, men så var det inte alls. Vi fick alla sätta oss ner och sedan drog de igång med ”Thoese of you who love your family, raise your hand” mmm ja vart detta skulle leda hade jag ingen aning om, men som resterande del av gruppen lyfte jag armen i vädret. ”And if you love your family, you also don´t want them to pay for your funeral do you?” mmm inte direkt mindre förvirrad. ”So let´s say you are going to die tomorrow, then your funeral will cost your family about 3000000 cedis. Old Currency. Do you think they will like that?” mmmm total förvirrad. Sedan började de att dela ut en masser papper med siffror & statestik kring människor som har dött och vad deras familjer fick betala för kista, fest, mat osv. Summa summarum var att de lockade med en viss försäkring som ska göra kostnaderna mindre för de kvarstående när en person avlider. Ju längre man lyckas leva, desto lägre blir omkostningarna för familjen. Tror man inte på ett långt liv så lockade de dessutom med att teckna två försäkringar & snart välja kista. Ja vad man inte kan göra på skoltid här i Ghana det är mig fortfarande oklart.

I morgon ska jag och Eddie åka en sväng till huvudstaden. Han ska fixa sitt internet i huset, så förhoppningsvis kommer det snart funka så att jag kan skriva och lägga upp masser bilder. Dessutom blir det nog också en liten sväng förbi KOALA, måste passa på att köpa lite mer shampoo/balsam och andra nödvändigheter när vi nu ändå är i Accra. 

Nu har jag äntligen landat i Ghana, vilken underbar känsla. Resan hit gick bra, jag hamnande bredvid en väldigt trevlig ghanan, Richard på planet från London till Accra. Han bodde numera i London, men skulle besöka sin familj och släkt hemma i Kumasi. När jag ankom till Accra stod Eddie & företagets chaufför, Isak utanför & väntade på mig. Så kul att se dem igen & underbart att slippa sitta i en packad tru-tru flera timmar precis efter flygresan.

I bilen på väg hem till Last Town, Agona Swedru satt jag i baksätet & beundrade det ghananska livet vakna till. I vägkanten sprang enstakade killar, kvinnor kom gående med stora lass på huvudet, barn sprang omkring & alla små affärer längs med vägen öppnade inför dagens business. Lukten var igenkännande, fuktigheten enorm.

Väl hemma i Last Town var det bara Nana som var utanför huset. När jag steg ur bilen, kom hon springande & började skrika. Sedan knackade jag på dörren & fick till min glädje se Gloria, Gladys, Big Joe, Operabea, Ali och Ama. Alla var väldigt chockade över min plötsliga ankomst & Gloria började på en gång hoppa upp och ner. Big Joe var först lite förvirrad, han var bara två förra året när jag var här, men efter ett tag sa han Efua & vinkade till mig från ett litet hörn i huset. Fram emot kvällen var det dags för alla presenter. Ungefär hälften av min packning bestod av presenter i form av kläder och många kilon godis. Vi samlades alla i familjens vardagsrum & de fick sina presenter, alla väldigt glada. Förra gången jag var här hade jag också med mig himla masser presenter, vilket de alla tyckte var väldigt roligt så när jag drog fram alla mina påsar med de enskilda namnen började alla att skratta. Mamma Gladys blev överlycklig när hon fick en stickad tröja- ”Ååå Efua thank you, It is so cold here sometimes so I really need this” Ja man kan inget annat än att skratta, väldigt svårt att förstå hur man kan frysa i 34 graders värme.

Eftersom jag var så himla sjuk förra gången, äter jag inte riktigt samma mat som övriga i familjen. Min välkomstmiddag bestod av en riktig god pastasallad med tonfisk, frukost är numera oftast toast, gröt eller frukt. Detta har blivit ett av Glorias största bekymmer, vad jag kommer att kunna äta under en månad utan att bli sjuk. Gloria & Gladys vill absolut inte att jag ska äta samma mat och bli sjuk igen, så nu gör de allt för att göra goda sallader, fisk mm. De är så himla snälla:)

Igår vaknade jag ganska sent för att vara i Ghana, dvs. runt 08.00. Ingen sover länge här, alla är uppe runt 06.00. Sover man alldeles för länge, tror folk att man är sjuk & inte vill lämna sitt rum. Sedan umgicks jag största delen av dagen med Ali, han var hemma från sin skola över helgen, men åkte tillbaka igår kväll. Det var verkligen så himla kul att se honom igen, han har blivit enormt bra på engelska och det går strålande för honom i skolan. Nu har han bott ungefär 1,5 år i Ghana (Han är egentligen från Guini), när han kom hit kunde han knappast någon engelska men nu flyter det bara på. Kul att se vilka fantastiska framsteg han har gjort! Han har nu 1,5 år kvar i High School, sedan vill han stanna i Ghana hos Eddie och Co och plugga Social Studies på ett universitet i huvudstaden Accra. Hans dröm är att i framtiden få jobba med fredsarbete, efter allt han varit med om i sitt hemland kan jag föreställa mig att han har masser att ge.
Under hela kvällen har Big Joe och Operabea sprungit runt & ropat "Efua, Efua look at me" Ja allt är som vanligt. Big Joe som snart fyller tre år har börjat prata masser engelska, helt fantastiskt vad en tvåårig kan säga. Operabea är fortfarande väldigt duktig, hon fyller snart sex år och prata nästan flytande engelska.

Lite bilder från mina första dagar tillbaka i mitt afrikanska hem..

Big Joe, Nana, Ama, Operabea & Gloria på väg till kyrkan

Big Joe har på sig sina nya kläder som han fick i present av mig

Eddie tvättar kläder

Tillsammans med Ali innan han åker tillbaka till sin skola

Nu bär det snart av till Ghana & jag har fortfarande en hel del att göra innan jag sitter på planet.

To Do Lista
Packa
Köpa klart presenter
Fixa försäkring
Hämta ut malariatabletter
Ny musik på ipod
Betala till mitt fadderbarn i Thailand
Skicka kompletteringar till Studera
Maila Erikshjälpen ang. Bussprojekt
Hämta ut pass/visum
Fika med Jossan
Skriva ut flygbiljett