Återseende med mitt fadderbarn Natee
Helgen har gått snabbt och jag har äntligen fått träffa Natee igen. Jag har nu varit fadder för honom i gott och väl ett år, han kom till barnhemmet någon vecka innan jag kom hit i november 2008. Mycket har hänt på ett år, jag minns hur han brukade sitta för sig själv ute på gräsmattan i flera timmar med en bil i handen. Alla andra barn gick till skolan varje dag, men Natee hade ingen aning om vad skola var för något. Hans mamma dog några år tillbaka och hans pappa satt i fängelse. Vad som fanns kvar var en mormor och lite annan släkt, men de åkte till Phitsanulok, lämnade honom på gatan och åkte tillbaka hem till Phichit. Ingen önskade längre att ha någon kontakt med honom. Som tur finns en helt fantastisk kvinna i Phitsanulok (Meao) som tog honom till barnhemmet och gav honom mat och husrum för stunden. Vi fick lära honom att borsta tänderna, tvätta sig mm. Han var egentligen mest som en bebis när han kom hit, fast han var 7 år.
I början hade han inte lätt för att få kontakt med de andra barnen. Han visste helt enkelt inte hur han skulle bära åt sig socialt. Med en väldigt jobbig bakgrund där det inte har funnits någon form för trygghet eller rutiner, så var det här en helt ny värld för Natee. En bättre sådan!
På dagarna när alla andra barn var i skolan så började jag leka lite med honom. Språkmässigt så förstod vi ju inte varandra, så vi kom på en mycket bättre lek- springa runt och kickla varandra i magen. För första gången fick jag verkligen se honom storskratta, va underbart det var.
Meao visste inte riktigt vad hun skulle göra med honom då det inte fanns pengar för honom att gå till skolan, få mat och husrum. Jag kände verkligen att Natee behövde få stanna kvar då jag visste att här har han en framtid, så jag besämde mig för att bli fadder åt honom. Meao var överlycklig och skrev in honom på en skola på en gång. Vi gick och köpte skoluniform och en penna och i början på december 2008 hade Natee sin första skoldag. När han kom hem på dagarna visade han stolt fram sin skrivbok där han börjat lära sig siffrorna.
Ett år har gått och jag är nu tillbaka på barnhemmet. Natee hade svårt för att hänga med i skolan, så han bor nu för tillfället på en specialskola där de tar extra hänsyn till barn som ar haft det svårt och kräver undervisning i ett lägre tempo. Tanken är att han om några år kan börja i en vanlg skola igen och flytta tillbaka till barnhemmet.
När han kom hit i fredags var han först lite blyg när han såg mig, men när jag kicklade honom sådär i magen så var allt som det brukade. Han storskrattade & har sedan dess sprungit efter mig hela tiden. Dessutom så leker han nu med de andra barnen och är en del av gemenskapen. Han är inte längre en bebis, men en 8- årig kille!
Idag ska han åka tillbaka till sin skola, men någon gång i den kommande veckan ska jag åka dit och få se hur han bor. Det känns kul att se hur mycket han har växt som person & det ska bli roligt att följa hans framtida uppväxt!
Så söt han är=)
I början hade han inte lätt för att få kontakt med de andra barnen. Han visste helt enkelt inte hur han skulle bära åt sig socialt. Med en väldigt jobbig bakgrund där det inte har funnits någon form för trygghet eller rutiner, så var det här en helt ny värld för Natee. En bättre sådan!
På dagarna när alla andra barn var i skolan så började jag leka lite med honom. Språkmässigt så förstod vi ju inte varandra, så vi kom på en mycket bättre lek- springa runt och kickla varandra i magen. För första gången fick jag verkligen se honom storskratta, va underbart det var.
Meao visste inte riktigt vad hun skulle göra med honom då det inte fanns pengar för honom att gå till skolan, få mat och husrum. Jag kände verkligen att Natee behövde få stanna kvar då jag visste att här har han en framtid, så jag besämde mig för att bli fadder åt honom. Meao var överlycklig och skrev in honom på en skola på en gång. Vi gick och köpte skoluniform och en penna och i början på december 2008 hade Natee sin första skoldag. När han kom hem på dagarna visade han stolt fram sin skrivbok där han börjat lära sig siffrorna.
Ett år har gått och jag är nu tillbaka på barnhemmet. Natee hade svårt för att hänga med i skolan, så han bor nu för tillfället på en specialskola där de tar extra hänsyn till barn som ar haft det svårt och kräver undervisning i ett lägre tempo. Tanken är att han om några år kan börja i en vanlg skola igen och flytta tillbaka till barnhemmet.
När han kom hit i fredags var han först lite blyg när han såg mig, men när jag kicklade honom sådär i magen så var allt som det brukade. Han storskrattade & har sedan dess sprungit efter mig hela tiden. Dessutom så leker han nu med de andra barnen och är en del av gemenskapen. Han är inte längre en bebis, men en 8- årig kille!
Idag ska han åka tillbaka till sin skola, men någon gång i den kommande veckan ska jag åka dit och få se hur han bor. Det känns kul att se hur mycket han har växt som person & det ska bli roligt att följa hans framtida uppväxt!
Så söt han är=)
Kommentarer
Trackback
Home
